Ulf Eriksson vill borra i samhällsanda och tidsfenomen, men göra det med hjälp av fantasins frihet. Det skapar spännande och hoppfulla öppningar i hans berättelser, som kan vara nog så mörka och dystopiska. Som i den förra romanen, Överrocken (2010), får han verkligheten att plötsligt förskjutas från det igenkännliga till det framtidsvisionära: här finns exempelvis en berättare som lugnt sitter och läser på en altan, men som när han önskar kan kliva in genom en stor tv-skärm och hamna på en annan plats i en annan tid. Här finns också, liksom i alla hans senaste prosaböcker, en ömsint och lyhörd barndomsskildring, nu varvad med äventyr tillsammans med väninnan Pascale, bland annat i Berlin, och med en taxichaufför som dubbleras på ett mystiskt sätt. Mönster av korrespondenser och samband uppstår, lekfullt och filosofiskt, samtidigt som det handlar om enkla saker – som tiden och kärleken och förmågan att vara närvarande.
