Någonting annat. Någon annan än. Det är inte outsägligt, det är någonting annat. Jag kan bara inte säga vad det är. Skulle inte ha kunnat uttala det ens om jag visste. Och att det porlar inom mig av renaste åtrå. Eva har drabbats av ett okänt begär. Hon känner inte längre igen sig. Det hela började som ett experiment. Eller var det en förbjuden tanke som blev ett förfluget ord och därmed skapade en orsaksföljd? I Spjärna mot udden skildrar Christine Falkenland skoningslöst närgånget denna kvinna i vardande. Med sitt omisskännliga poetiska och samtidigt precisa språk slår hon upp alla dörrar, även dörren till sängkammaren – upplåter och upplyser de mörka rummen åt oss.
